Robert ”Strängen/Dala” Dahlqvist

Jens Robert Dahlqvist, även känd som ”Strängen”, ”Strings” eller ”Dala”, född 16 april 1976 i Visby, död 1 februari 2017 i Bagarmossen i Stockholm.

Roberts egenskaper och karaktärsdrag

Många band är mest inriktade på att bli populära och få så många ”gig” som möjligt, ofta s.k. coverband som spelar andras musik.

Andra band skapar sin egen musik, är kanske mindre kommersiellt fokuserade, mer inriktade på att förverkliga sina egna musikaliska ambitioner. Mellan dessa bandkategorier går en skiljelinje som många gånger är betydligt mer markant än man normalt kan föreställa sig. Robert tillhörde den senare kategorin, och fann sig aldrig tillrätta i det cover-dominerade musikklimat som rådde under uppväxttiden i Uddevalla.

Roberts vänner vittnar om att han – kanske lite överraskande med tanke på sin yrkesroll och image som rockstjärna – var en mycket snäll, vänlig, och dessutom känslig människa. Robert var som per-son helt fokuserad på musiken, han behövde den helt enkelt för att kunna leva.

Samtidigt var han knappast någon posör, ingen flörtig ”tjejtjusare”, en ganska blyg och – möjligen överraskande för den som inte kände honom personligen – ödmjuk, varm och vänlig människa.

Det finns väldigt många drivna gitarrister som har bländande spelteknik. Det hade förvisso också Robert, men han var dessutom speciell på andra sätt;

Han kompromissade aldrig med sin musik. Antingen riktig och sann rock´n´roll, eller inget alls. Ingen jävla ”mello-skit” som han så talande och typiskt uttryckte det i en intervju.

Han var – som Kristina uttrycker det – intresserad av att komma åt rockens direkta uttryck;

Attityden, kaxigheten, fräckheten, nonchalansen, explosiviteten. Inga omtagningar om det inte behövdes. Hundra procent känsla hellre än hundra procent rätt…

Medan tex andra skickliga gitarrister gör lysande solon, dock ibland efterliknande de som deras stora musikerförebilder framfört, och som de kör varje gång med små variationer, överraskade Robert med att leverera fantastiska solon, mer eller mindre unika från gång till gång. Den förmågan har endast riktigt drivna och kreativa musiker.

Robert hade också en mycket stark personlig utstrålning, och han gav allt han hade vid varje framträdande. Och dessutom hade han en både inre och yttre apparation som anstår en riktig rockstjär-na, han hade ”the look”…

Sannolikt låg dock Roberts känslighet honom i fatet – musikbranschen på den nivån är ofta sten-hård. Roberts känslighet skall dock inte missförstås som om att han var en räddhågsen typ; han vågade mer än de flesta andra…

 

Roberts förebilder och inspirationskällor

Redan i 6 – 7-årsåldern hade Robert blivit intresserad av rockmusik då han fick en skiva med den amerikanska gruppen Kiss av sin tio år äldre bror Johan. Just denna skiva var kanske den som i första hand triggade Roberts intresse för musik.

Vid en resa till New Orleans, USA, dit Robert som 17-åring åkte för att hälsa på sin kusin Anders Osborne, gick han på en konsert med den amerikanska rockgruppen John Spencer Blues Explosion (JSBE) som då gjorde ett mycket starkt intryck på honom.

I en intervju i GP i augusti 1999 nämner han de amerikanska gitarristerna Johnny Winter, Leslie West (Mountain), Ron Asheton (Stooges), Ted Nugent och den amerikanska rockgruppen MC 5.

Vidare britterna Alvin Lee (Ten Years After), Robin Trower (Procol Harum), den brittiske gitarristen Dave Murray (Iron Maiden) samt de amerikanska bluesgitarristerna Albert King, och T-Bone Walker (Aaron Thibeaux).

En annan musikerartist som betydde mycket för Robert var den amerikanske bluesgitarristen och sångaren Freddie King. Givetvis också singer/songwritern, författaren, poeten och gitarristen Bob Dylan och den amerikanske singer/songwritern, pianisten och gitarristen Dr John.

Vidare kan nämnas Ace Frehley, bl.a. gitarrist i KISS, det amerikanska rock- och blues-bandet Allman Brothers, det amerikanska thrash metal-bandet Anthrax, den brittiska heavy metal-gruppen Motörhead, de engelska heavy metal-banden Iron Maiden och Judas Priest, det irländska hård-rocksbandet Thin Lizzy, brittiska Rainbow, amerikanska Zen Guerilla och australienska AC/DC.

Den engelske sångaren/gitarristen Steve Marriot i banden Small Faces respektive Humble Pie bör absolut också nämnas.

Svenska inspirationskällor

Den som hemma i Uddevalla var Roberts största inspirationskälla var utan tvekan bluesgitarristen Juha Puro. Robert hyllade faktiskt honom som sin förebild genom alla år.

Av svenska artistförebilder i övrigt nämner han Cornelis Vreeswijk, Ulf Lundell och Pugh Rogefelt.

Men ovanstående är bara en handfull; många andra musiker och grupper som spelade stor roll för Robert i olika skeden – eller t.o.m. under hela hans liv – skulle kunna nämnas.
Källa: Boken om Robert Dahlqvist